Information om rasen
Nedan följer riktlinjer för hundrasen Griffon.
Grupp 9
Griffon bruxellois FCI-nummer 80
Griffon belge FCI-nummer 81
Petit brabançon FCI-nummer 82
Originalstandard 2003-03-25
FCI-Standard 2003-05-05; franska
SKKs Standardkommitté 2004-03-29
Ursprungsland/hemland: Belgien
Användningsområde: Sällskapshund
FCI-Bakgrund/ändamål: Klassifikation:Grupp 9, sektion 3
Helhetsintryck
De tre raserna, griffon bruxellois, griffon belge och petit brabançon, har sitt ursprung i en liten strävhårig typ av hund som kallades ”smousje”, vilken under hundratals år förekommit i omgivningarna kring Bryssel. Under 1800-talet korsade man in röd king charles spaniel och mops, vilket gav svart, släthårig päls samt befäste dagens rastyp. De små hundarna var mycket alerta och sades vakta vagnarna och hålla stallen fria från gnagare. De första griffon bruxellois som stambokfördes i Belgien år 1883 hette Topsy och Foxine. Vid sekelskiftet 1900 hade griffonerna hunnit bli mycket populära, inte minst tack vare drottning Marie-Henriettes intresse för dem. Griffoner exporterades flitigt och därmed spreds deras popularitet utanför Belgiens gränser.
Viktiga måttförhållanden
De små belgiska sällskapshundarna är intelligenta, balanserade, alerta, stolta, robusta och så gott som kvadratiska. De har god benstomme men är samtidigt eleganta i sina rörelser och i sin konstruktion. De drar till sig uppmärksamhet p.g.a. ett nästan mänskligt ansiktsuttryck. Två av raserna är strävhåriga men med olika pälsfärg medan petit brabançon är släthårig.
Uppförande/karaktär:Griffon bruxellois, griffon belge och petit brabançon är balanserade små hundar som är alerta, stolta, mycket trogna sina ägare och mycket uppmärksamma. De får varken vara timida eller aggressiva.
Huvud
Huvudet är rasernas mest karakteristiska och iögonfallande kroppsdel. Det skall vara tämligen stort i förhållande till kroppen och uttrycket sägs vara nästan mänskligt. Hos griffon belge och griffon bruxellois skall pälshåret vara strävt, utstående och raggigt. Det skall vara längre över ögonen, på nospartiet, kinderna och hakan så att det formar en skepparkrans.
Skallparti
Skallpartiet skall vara brett och runt med väl rundad panna.
Stop
Stopet skall vara mycket markerat.
Nostryffel
Nostryffeln skall vara svart, bred och ha väl öppna näsborrar. Den skall vara ansatt i linje med ögonen. Nostryffelns spets skall vara så tillbakalutad att hakan och pannan är på samma plan när man ser nospartiet i profil.
Nosparti
Nospartiet, inkluderat nostryffeln, är mycket kort och skall inte vara längre än 1,5 cm. Hos petit brabançon ter sig nospartiet längre genom avsaknad av lång päls. Uttrycket blir otypiskt om inte nospartiet är uppsvängt eller om nostryffeln är ansatt lägre än i linje med ögonen. I bägge fallen är felen allvarliga.
Läppar
Läppkanterna skall vara svarta. Läpparna skall sluta tätt an. Överläpparna skall inte vara fylliga eller täcka underkäken. Lösa läppar stör det önskvärda uttrycket.
Käkar/tänder
Underkäken skall vara uppsvängd och bred, den får inte avsmalna till en spets. Underkäken skall sticka ut framför överkäken. Raserna skall ha underbett. Över- och underkäkens incisiver skall sitta på en rak linje och vara parallella. Munnen skall kunna hållas väl stängd och får då varken visa tänder eller tunga. Det är synnerligen viktigt att käken är bred och att hakan är kraftigt markerad. Det skall månas om att incisivbortfall inte föreligger.
Ögon
Ögonen skall vara placerade brett isär, vara stora och runda men aldrig utstående. De skall vara så mörkt bruna som möjligt. Ögonkanterna skall vara svarta och helst skall ingen ögonvita synas. Små, ovala eller ljusa ögon är fel.
Öron
Öronen skall vara små, högt ansatta med tillräckligt avstånd emellan dem. Okuperade öron skall vara halvresta och övertippade framåt. Det är inte önskvärt med stora öron eller öron som hänger ned efter huvudets sidor. Kuperade öron skall vara spetsiga och upprätta. Okuperade eller kuperade öron är likvärdiga.
KUPERING AV ÖRON ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE.
Hals Halsen skall vara medellång och harmoniskt ansatt mot skuldrorna.
Kropp Kroppslängden skall vara ungefär densamma som mankhöjden.
Helhetsintrycket skall vara en liten, kvadratisk och kraftfull hund.
Manke
Manken skall vara något högre än rygglinjen.
Rygg
Ryggen skall vara plan, kort och stark.
Ländparti
Länden skall vara kort och muskulös och endast svagt välvd.
Korset
Korset skall vara brett och plant eller endast mycket svagt sluttande.
Bröstkorg
Bröstkorgen skall vara bred, väl nedsänkt mot armbågarna. Bröstbenet skall vara tydligt markerat vilket gör förbröstet framträdande, sett i profil. Revben skall vara väl välvda men varken tunnformade eller för flata.
Underlinje
Buklinjen skall vara något uppdragen och flankerna tydligt markerade.
Svans
Svansen skall vara högt ansatt och bäras tämligen högt. Den okuperade svansen bärs upprätt med svanstippen böjd mot ryggen, utan att nå ned till den. Svansen kuperas tämligen kort i hemlandet. Stubbvans, krokig, eller ringlad svans är allvarliga fel.
SVANSKUPERING ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE.
Extremiteter
Framställ
Frambenen skall vara parallella med god benstomme och ansatta tillräckligt väl åtskilda.
Skulderblad
Skuldrorna skall vara normalt vinklade.
Armbåge
Armbågarna skall ligga väl intill kroppen
Mellanhand
Handlovarna skall vara starka.
Framtassar
Framtassarna skall vara små och runda, varken inåt eller utåtriktade. Tårna skall vara tätt slutna. Sammanvuxna tår är inte önskvärt. Trampdynorna skall vara tjocka och så mörka som möjligt. Klorna skall helst vara svarta, eller så mörka som möjligt.
Bakställ
Bakbenen skall ha god benstomme och vara helt parallella. Vinklarna i fram- och bakstället ska harmoniera.
Knäled
Knälederna skall vara tillräckligt vinklade.
Has
Hasorna skall vara korta, varken tätt eller brett ställda.
Tassar
Baktassar som framtassar. I ursprungslandets standard anges att sporrar inte är önskvärda.
Rörelser
Rörelserna skall vara kraftfulla och parallella med gott påskjut bak. Höga eller vevande frambensrörelser är fel.
Päls
Pälsstruktur
Griffon bruxellois och griffon belge skall ha sträv päls med underull. Pälsen skall vara naturligt hård, svagt vågig, inte lockig och den skall trimmas. Pälsen måste vara tillräckligt lång för att pälsstrukturen skall kunna bedömas. För lång päls är inte önskvärt då det fördärvar helhetsintrycket. Silkesaktig eller ullig pälsstruktur är ett allvarligt fel. Pälsen på huvudet bildar hos griffonerna skägg och mustascher. Den längre, tjockare pälsen börjar i höjd med nostryffeln-ögonen och sträcker sig från öra till öra och täcker nospartiet och kinderna. Längre päls formar också ögonbryn. Petit brabançon är släthårig. Pälsen är hård och glänsande och som längst 2 cm.
Färg
Griffon bruxellois:
Röd, rödaktig; lite svart är tillåtet i pälsen på nospartiet.
Griffon belge:
Svart, svart med tanteckning. Tanteckningen skall vara tydlig och ha klar färg. Svart och röd melerad pälsfärg är tillåtet men rent svart eller svart med tanteckning föredras.
Petit brabançon:
Samma färger som hos griffonerna är accepterade. Det skall finnas en mörk mask. Hos äldre hundar accepteras grå eller gråsprängd mask.
För alla tre raserna gäller att några få strån vitt accepteras på bröstet men det är inte önskvärt.
Storlek/vikt
Vikt:
Vikten varierar mellan 3,5 kg och upp till 6 kg.
Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
Diskvalificerande fel:
- Aggressivitet eller extrem skygghet.
- Nostryffel som inte är svart eller som saknar pigment.
- Tunga som är ständigt synlig när munnen är stängd.
- Sned underkäke.
- Överkäke som är längre än underkäken.
- Annan färg än de i standarden föreskrivna, som grå, blå med tanteckning, brun med tanteckning eller leverfärg.
- Vit fläck.
Nota bene: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
Griffonen är en belgisk dvärghundsras som erkändes i sin nuvarande skepnad i slutet av 1800-talet. Den var ursprungligen en liten stall- och råtthund och kan därvidlag jämföras med de tyska raserna dvärgschnauzer och affenpincher. Genom inkorsningar av dvärgspaniel och mops gjordes griffonen kortnosig och den blev liksom dessa raser populär som sk damhund dvs. en liten knähund. Idag är den en ren sällskapshund, men en sportig och läraktig sådan som är mycket tillgiven och vänlig i sitt sätt.
Rasbeskrivning
Griffonen är en kort kvadratiskt byggd och kraftig liten hund. Vikten varierar mellan 3,5 kg och upp till 6 kg. Ryggen skall vara kort och rak och svansen högt ansatt och buren. Tidigare kuperades svansen, men det är ej tillåtet i Sverige idag. Huvudet är runt och förhållandesvis stort med kort bred nos och uppsvängd haka (underbett), stora mörka ögon och små halvresta öron. Griffonen finns i två hårlag och olika färgvarianter och indelas i tre olika raser därefter. Alla korthåriga oavsett färg heter Petit Brabançon. De röda strävhåriga heter Griffon Bruxellois. Svarta strävhåriga och black & tan (svarta med röda tecken) heter Griffon Belge, dit hör även de sk Melange, melerade med svarta och röda hårstrån över hela kroppen (helst ska varje strå vara tvåfärgat).
Pälsen hos Petit Brabançon är slät och åtliggande. Griffon Bruxellois och Belge är strävhåriga och raggiga och ska trimmas.
Trimning och vardagsskötsel
De strävhåriga griffonerna behöver i allmänhet trimmas helt ett par gånger per år när pälsen är så ”mogen” att den kan plockas bort några strån i taget för hand. Den skall inte klippas eller trimmas med vass trimkniv, då förstörs både pälsens kvalitet och färg. Till utställning kan pälsen behöva putsas i flera omgångar för att framhäva det raskarakteristiska. Ett stiligt skägg är rasens prydnad, som naturligtvis måste kammas för att hållas rent och fräscht.
Brabançonerna behöver endast borstas och ev. finkammas, särskilt under fällningsperioderna. I övrigt är griffonen mycket lättskött och det räcker med daglig tillsyn att ögonen är klara och fria från hår. Öron och klor behöver kollas med jämna mellanrum, innerörat skall vara rent och inte lukta illa. Klorna bör klippas om hunden inte sliter ner dem själv. Med tilltagande ålder får en del hundar tandsten, som i så fall måste tas bort.
Karaktär
Griffonen har ett vaket och livligt temperament. Den är som vuxen vanligen lugn inomhus, men behöver få springa av sig sin energi ute. Vaksamheten gör att den mycket väl uppfattar ljud och gärna vill tala om att något är på gång. Trots sin ringa storlek är den en utmärkt vakthund. Den är i allmänhet mycket nyfiken och orädd och har ett stort behov av att få vara med på allt som husets folk företar sig. En griffon som lämnas mycket ensam och inte får vara med i familjegemenskapen blir en olycklig och tråkig hund. Den som däremot får vara med överallt utvecklas till en intelligent och rolig hund med stor personlighet. Griffonen är, trots att den kan vara envis och egensinnig lätt att fostra och lära, men det måste ske på hundens villkor och med mjuka och för hunden lustfyllda metoder.
Utfodring
I förhållande till sin storlek behöver griffonen ganska mycket mat om den motioneras regelbundet. Den är i allmänhet inte kräsen och behöver fullvärdig näringsriktig mat för att utvecklas rätt. Följ alltid uppfödarens råd när det gäller mat och matvanor. När det gäller äldre hundar som kanske lever ett stillsammare liv måste mängden mat anpassas till motionen. En överviktig griffon mår inte bra, hjärta och leder blir ansträngda och hundens liv förkortas.
Den första rasstandarden för griffonraserna fastställdes i hemlandet Belgien på 1880-talet och 1883 fick de egna klasser på hundutställningar där.
Man hävdar att hundar av griffontyp förekommit flera århundraden tidigare. Att Belgien är ursprungslandet framgår av rasnamnen griffon bruxellois (från Bryssel) och griffon belge (belgisk). De korthåriga exemplaren, som med tiden började dyka upp, fick namnet petit brabançon (liten brabant).
Inkorsning av andra raser tycks ha skett även efter 1883 då det finns dokumenterat att såväl yorkshireterrier som mops ligger bakom namngivna hundar. Dagens griffon har alltså en brokig skara anfäder. Förutom mops och yorkshireterrier finns med största säkerhet dvärgspaniel med i bilden. Att så är fallet, kan lätt verifieras genom en del oönskade detaljer som ännu kan dyka upp, t.ex. mjukt huvudhår, tunga läppar, huvudrynkor, toppig skalle och sammanväxta trampdynor (s.k. Web-foot). Mopsen torde bära ansvaret för de korthåriga exemplar som började dyka upp i kullarna och likaså för den svarta färgen. De korta väl tillbakalagda näsorna, den uppsvängda underkäken och den varma röda färgen som vi eftertraktar kan vi säkert tacka dvärgspanieln för och alltså inte bara defekten web-foot.
Rasen var under en period otroligt populär i Belgien. Efter första världskriget lär det ha funnits omkring 5 000 griffontikar i landet. Senare beslöts dock betrakta web-foot som ett diskvalificerande fel och avel med ”web-footblod” förbjöds. Följderna blev katastrofala och vid slutet av andra världskriget hade rasen nästan försvunnit i sitt hemland. Att den överlevde var mer eller mindre en uppfödares förtjänst, Mlle. Warzée, kennel du Clos des Orchidées.
Lyckligtvis hade engelsmännen på ett tidigt stadium fått upp ögonen för griffonrasernas charm och åtskilliga var de importer som kom över kanalen redan i slutet av 1800-talet. Engelsmännen upprepade inte heller misstaget att dikvalificera hundar med web-foot och man lyckades genom hängivna uppfödare lotsa rasen genom krigsåren. Svenska uppfödare kan idag tacka sina engelska kollegor för att rasen fått ett gott fotfäste i vårt land.
På kontinenten är rasen på väg tillbaka, men behovet av importer är fortfarande stort. I första hand England, men även USA, Sverige och Finland har bidragit till att man fått in nytt blod. Till Sverige kom de första griffonerna från Belgien i början av 1900-talet, men först några decennier senare, när engelska hundar importerades, kom uppfödningen igång på allvar. Flera framgångsrika dvärghunduppfödare hade griffonen på sitt program. Under 1960-talet kom ett nytt uppsving för rasen, då ett flertal mycket bra hundar importerades från England. De utgör fortfarande grunden för många av dagens uppfödare. Därefter har avelsmaterialet kompletterats med ytterligare importer av mestadels engelsk härstamning. Flera uppfödare har använt sig av USA-födda hundar importerade till Finland (även de med huvudsakligen engelska hundar i stamtavlan).
Nu mer än 100 år efter rasens officiella tillkomst, kan man dock konstatera att en griffon kan se ut nästan hur som helst och ändå anses vara värd titeln Champion. Med några lysande undantag är rasen fortfarande mycket ojämn i typ och storlek. Krafttag behövs från både uppfödare och utställningsdomare för att den lilla kvadratiska, kraftiga griffonen med sitt apansikte och sprudlande temperament skall bli regel och inte undantag.
Alla rasvarianter går här under namnet griffon, vilket är naturligt då endast färg och hårlag skall skilja dem åt.
Historiken är hämtat ur raskompendium skrivet av Birgitta Brunbäck och Siv Jernhake inför domarkonferensen hösten 2004.
Ref. litteratur:
Mabel Parker-Rhodes: The Cult of the Griffon Bruxellois, andra upplagan 1931.
Marjorie Cousens: Griffon Bruxellois, 1960.
L G Raynham: The History and Management of the Griffon Bruxellois, 1985.
Enligt standarden ska griffonen vara livlig och vaken. Detta säger inte mycket, rasen är i själva verket högst allsidig och i allra högsta grad speciell när det gäller dess temperament. Tre utmärkande drag som jag anser rastypiska ska jag här gå närmare in på.
Envishet
Har man, när man köper valp tänkt sig en snäll och foglig hund som gärna ligger ensam hemma och finner sig helt i husses och mattes rutiner – ska man inte skaffa en griffon. Den är definitivt ingen robot utan den har sin egen vilja. Vi som har rasen älskar den just för dess envishet och viljestyrka. De som inte känner rasen tycker säkert att mina hundar är bortskämda egoister och på sätt och vis har de rätt.
Det vet vi mycket väl att det finns ingen annan ras som kan ”skämma bort sig själv” som griffonen. Den vet vad den vill och ser för det mesta till att få sin vilja igenom på ett eller annat sätt.
Uttröttningsmetoden brukar vara ett sätt. Jag kommer särskilt ihåg en gång då jag satt framför televisionen och såg ett särskilt intressant program och en av mina hundar kom in från köket och pockade på min uppmärksamhet. Han visade tydligt att han ville något och jag frågade om han ville gå ut eller sitta i knät eller ha mat och så vidare i all oändlighet, men han visade tydligt att det var inget av det jag föreslog som han önskade. Han fortsatte att tjata tills jag slutligen tröttnade och tryckte ned honom i soffan bredvid mig och sa åt honom att ligga stilla. Jodå – visst låg han stilla – han märkte ju att jag var irriterad, men han låg hela tiden och stirrade på mig och suckade ljudligt. Min koncentration på televisionen blev förstås störd och jag sade till honom: ”Jag förstår inte vad du vill, jag har faktiskt frågat om allt jag kan komma på utom om du vill ha vatten”. När vattenskålen är tom brukar han nämligen katsa omkring den i kökte så jag brukar inte undgå att höra det. När jag nu nämnde ordet ”vatten” satte han sig upp och fick det där speciella uttrycket han får, när han förstår att man äntligen fattat. Jag utbrast ”Men snälla gubben är det vatten du vill ha?”. Javisst (sa han) och hoppade ned från soffan, sprang före mig ut i köket och där låg vattenskålen mitt på golvet. Han hade alltså slängt runt den men jag hade varit så koncentrerad på televisionen att jag inte hört det. Hade jag bara rest mig med detsamma och följt med honom ut så hade jag i lugn och ro fått se mitt televisionsprogram. Så ett gott råd, försök inte att nonchalera en griffon som vill något, Du får ändå ge med dig till slut.
Intelligens
Envishet tillsammans med ett mycket gott minne gör griffonen till en rolig men också ganska jobbig hund. Intelligent får man ju inte säga att en hund är, men jag vill ändå påstå att det måste finnas viss intelligens hos rasen. Till exempel har jag ofta iakttagit följande.
Förr eller senare driver nyfikenheten en valp eller unghund att ta reda på vad som finns på andra sidan trädgårdsstaketet. Den gräver sig ut och när den efter en stund stillat sin nyfikenhet och vill tillbaka in i tryggheten – tro inte att den då irrar omkring och undrar hur den ska komma in igen. Den letar snart rätt på sitt gamla hål och kryper tillbaka samma väg som den gått ut.
Personlighet
Personlighet är ett karaktärdrag hos griffonen som gör att den fodrar mycket kontakt. En hund som får vara med både i ”kyrkan och på krogen” blir en lycklig, positiv och lättfostrad hund. Lämnas den däremot ensam för mycket – får man en olycklig, överaktiv och stressad hund. Rasens speciella personlighet gör att den kanske inte passar alla, men tro därför inte att den är svår att fostra eller träna. Många är de griffoner som gjort väl ifrån sig i lydnadstävlingar världen över.
Någon sa till mig att ”griffonen är hundvärldens poliser”. Ja det låter kanske konstigt men det ligger mycket i detta påstående. Mina bekantas hundar av alla raser är mycket välkomna på besök, men det gäller för dem att uppföra sig så att det passar mina griffoner. Det finns nämligen vissa oskrivna lagar – ganska många faktiskt – som gäller i en griffonflock. Den som försöker bryta mot dessa blir snabbt satt på plats. Det roliga är att ju större den besökande hunden är desto fler är förbuden – är hunden tillräckligt stor har den endast tillåtelse att ligga helt stilla på golvet.
Trots att griffonen är en sportig hund som älskar att vara ute i skog och mark och då verkar ottröttlig – är den också en riktig knähund och tycker lika mycket om att ligga i en sjukdsäng med husse eller matte i flera dagar. Då verkar den inte ha något behov alls av att få motion. Den starka flockkänslan rasen har gör att den är lika nöjd bara den får vara tillsammans med sin flock. Den har stort behov att människor ingår i flocken vilket gör att rasen har svårt att finna sig tillrätta i särskilda hundhus och rastgårdar. Eftersom husse eller matte är flockens ledare trivs inte griffonen om den skilj från denne.
Tillsammans gör allt detta at griffonen är en fantastiskt trevlig familjehund och kompis. En roligare hund får man leta efter och det är sällsynt att den som en gång haft griffon byter ras.
av Lena Hedfors
Att vardagstrimma en griffon är något som varje ägare kan lära sig, men man måste vara utrustad med tålamod, oömma fingrar och helst kunna använda både höger och vänster hand. Med goda råd från uppfödaren och praktisk handledning är det ingen större konst att plocka ner en mogen päls ett par gånger om året och det är tillräckligt om hunden inte skall ställas ut.
Att trimma innebär att håret plockas bort med hjälp av fingrarna. Griffonen får och skall inte klippas. Att skära eller klippa bort hårstråna förstör helt struktur och färg. Har hunden den rätta pälsstrukturen klarar den både smuts och väta. Det är alltså inte djurplågeri att trimma utan något som i stället befrämjar hundens välbefinnande.
Många hävdar att de svarta går att klippa med gott resultat. Jag har ingen större egen erfarenhet, men jag betvivlar att man inte genom klippning på längre sikt försämrar pälskvalitén även på de svarta.
Tittar man mer ingående på ett hårstrå, ser man att det är grovt och hårt längst ut medan den del som sitter närmast huden är mycket tunnare och mjukare. Klipps pälsen är det den tunna mjuka delen av stråt som växer ut och resultatet blir en ljus, silkig hårrem som inte ger ordentligt skydd mot kyla, värme och väta och som har lätt att tova sig. Många tycker det är besvärligt att trimma runt näsa och ögon, men här är det än viktigare att håret plockas bort. Kommer de avklippta stråna in i ögonen kan de lätt skada och irritera.
Mitt första råd blir alltså att aldrig fuska med sax eller kniv om det inte är nödvändigt på grund av hundens hälsotillstånd eller för att den har en helt felaktig päls, som inte går att trimma.
Råd nummer två är att aldrig trimma en päls som inte är mogen och lossar lätt. Pälskvalitén kan variera så mycket att en del hundar kan hållas i lagom päls året runt genom enbart putsning, medan andra (och de är i flertal) har en päls som behöver växa ett halvår innan den kan plockas ner på nytt.
Själv har jag alltid hunden i knät när jag trimmar. Dels tycker jag det är mer praktiskt för egen del, dels ger det hunden en trygghet att få ligga i knät. Den som vill ha hunden på ett bord måste se till att underlaget är halkfritt så inte hunden slinter eller faller och gör sig illa. En obehaglig upplevelse i samband med vistelse på bord, kan förstöra hundens chanser i kommande utställningssammanhang.
Så över till själva trimproceduren. Börja med att plocka pälsen på ryggen från nacken till svansfästet. De flesta hundar tycker det är ganska behagligt att bli ”kliade” på ryggen och opponerar sig inte mot behandlingen. Pälsen skall vara okammad och absolut inte nytvättad. Med ena handen håller man emot så huden blir spänd och med den andra rycker man försiktigt bort en liten hårtuss åt gången med hjälp av tumme och pekfinger. Genom att stryka håret mothårs får man lättare att se vad som är underpäls och det är också lättare att få med lagom många strån åt gången. Ryck alltid medhårs och nyp till om hårstråets topp annars kan underpälsen också följa med.
Inför en utställning plockas pälsen i etapper. Pälsväxten varierar oerhört, men för de flesta griffoner kan nedanstående schema användas:
- Ca 4 månader före utställningen – trimma håret på frambenen, bakbenen från hasen och nedåt.
- Ca 3 månader före: trimma rygg, nacke, sidor och resterande del av bakbenen.
- Ca 2 månader före: trimma huvud, front, bogar och svansen.
- Ca 1 månad före: trimma bakparti, halsens framsida.
- Ca 1 vecka före: trimma öronen, putsa tassarna och ”tunna ut” alla övergängar mellan längre och kortare päls. Tassarna görs runda genom att man med sax försiktigt klipper bort ojämnheter runt trampdynorna och även svanstippen kan behövas jämnas till med hjälp av saxen.
Svårast är att få bakpartiet snyggt. Frestelsen att använda urtunningssax kan ibland vara stor, men det får man bara igen när det är dags att trimma, nästa gång.
Glöm inte heller det hår som växer inne i och nere i örat. Är det svårt att komma åt med fingrarna, kan man använda en smal pincett och försiktigt avlägsna några strån åt gången. Vill man bada hunden efter trimningen, bör man vänta en vecka eller två för att inte huden skall vara irriterad.
Kanske skulle jag också nämna att själva skägget inte skall trimmas. Det skall sitta kvar som en skepparkrans runt nosen. Hur mycket skägg man lämnar kvar är en smaksak, men vanligen lämnar man det hår som sitter nedanför en linje dragen från yttre ögonvrån till örats nederkant. Tar man bort för mycket hår från kinderna ser huvudet litet ut och nosen smal och snipig. För mycket skägg kan få halsen att se kort ut.
En vardagstrimning d.v.s. då man plockar ner hela pälsen kan ta mellan två till fem timmar så tålamod krävs hos både människa och hund. Fördelen med att trimma själv, är att man kan dela upp arbetet under flera dagar. En unghund bör man inte hålla på med mer än en timme åt gången och när det gäller valpar högst tio till femton minuter.
För att få fram en perfekt utställningspäls krävs ständig plockning och putsning och sammanlagt får man räkna med säkert tio timmars arbete för att nå ett bra resultat.
Om du trots allt inte klarar trimningen själv, kan hundens uppfödare säkert ge Dig tips vart Du kan vända Dig för att få hjälp. Skall Du anlita ett trimningsinstitut, bör Du tala om när Du beställer tid att hunden skall handplockas så man kan avsätta tillräckligt med tid.
av Birgitta Brunbäck
Tilläg till ovanstående beskrivning
Valppäls
En strävhårig griffonvalp har vanligen en gles valppäls. På en röd valp kan yttersta delarna av hårstråna vara svarta och underpälsen lite grå. I regel blir pälsen röd när plockar bort valppälsen. En riktigt sträv griffonpäls får sällan mycket benhår och skägg. Däremot är den lätt att hålla efter.
När skall valpstråna plockas bort?
Så fort stråna lossar lätt är det bara att plocka bort dem. Det kan man börja med när de är 6-9 veckor. Om valpen skall flytta till någon som inte har vana att trimma är det ju bra om valppälsen är borta. Bor nya ägaren nära uppfödaren kan de komma tillbaka när valpen är ca 3 månader. Nästa tillfälle att plocka kan vara efter 2 månader. Det beror mycket på vilken sorts päls valpen har. Som regel är det bättre att plocka en valppäls ofta. Om man är nybörjare och om man inte plockar själv så är det svårt att veta när det är dags. Alla trimmare vet inte heller hur de skall göra.
Använd bara fingrarna!
Ett tips är att plocka när valpen är trött!
Tyvärr kan man ofta se griffoner med lång ljus päls, helt igenvuxna i ansiktet. Om man håller efter håret vid nosen och ögonen regelbundet blir det lättare att hålla rent i ögonvrårna. Ögonen har en slemsträng innanför övre resp. undre ögonkanterna. Slemsträngens uppgift är att fånga upp damm, pollen och annat skräp. Under pollensäsongen är det inte ovanligt att ögonen blir geggiga. Är de det kan du skölja rent dem med ljummet vatten eller ögonbad. Hudvecket eller utrymmet bakom nostryffeln skall hållas torrt.
I vissa utländska böcker om griffon kan det finnas tips om att klippa med sax. Hårstråna blir avkapade och kan vara vassa och dessutom växer det då ut mycket tät päls i det trånga utrymmet vid nostryffeln. Det bästa är att plocka med fingrarna eller ta hjälp av en mycket trubbig trimkniv.
Om det är svårt att få grepp om stråna kan man ta lite trimpuder eller potatismjöl på fingertopparna. Fatta med pekfinger och tumme så långt ner mot huden som möjligt och nästan segdra i riktning mot pannan. Detta till skillnad mot övriga kroppsdelar där man tar längre ut på stråna och gör ett ryck i hårets växtriktning.
Griffonklubbar
Dvärghundsklubbar
Kennelklubbar
